“Storlommen glider resolut men mjukt fram över skogssjön, stannar ibland upp och pressar huvudet mot vattenytan som för att gå in i sin egen spegelbild. I skogsbrynet prövar en koltrast en frasering på sin egensinniga tolvtonsskala. Ur storrönnens lövmassor ett diskret sorl från en lövsångarfamilj.
Som under alla somrar i den lilla gläntan i storskogen.
Men ändå inte riktigt detsamma. Flera somrar å rad har jag märkt hur fågelskarorna minskat och deras kör blivit mindre fulltonig. Det har kastat stänk av saknad och vemod i den ljusa årstidens fägring.
Jag tror jag vet orsaken. En utredning som Naturskyddsföreningen gjort har visat att av den lägre fauna som har naturskogen som sitt livsrum finner endast fyra tiondelar hemvist i en av människan likriktad skog med delvis kalhuggna marker. Skafferiet har blivit torftigare för bevingade vänner, som tidigare fyllt dagarna med kvittrande och vibrerande sällskaplighet.
Även till en avsidesglänta vid en liten skogssjö letar sig den globala verkligheten med dess livshot. Även om jag här endast snuddar vid problem tränger sig insikten in att när denna dag med sina lätt duniga moln och sitt glitter över sjön är tillända…
…har planeten med sina hungrande mänskomiljoner får 265 000 flera munnar som ska ropa efter mat ur allt knappare förråd,
…har regnskogen skalats bort från en yta stor som 8 500 fotbollsplaner och öknar fortsatt att spridas,
…har uppskattningsvis 100-300 arter drivits ur skapelsens panorama, oåterkalleligt – några av dem i den nordiska storskogen,
…har jorden blivit en aning varmare, regnen en skvätt surare, vattnen några droppar mer förorenade.
Det nära är en ränning i ett globalt mönster. Hotet mot livsmiljön måste angripas på olika nivåer, några i närkamp, andra genom universell mönstring.
Oavsett varifrån lufthavet belastas med substanser som kan lägga ett drivhustak över planeten eller slå hål på ozonskölden drabbas varje jordling av följderna. Om människoarten fortsätter att årligen öka med mer än tio gånger Sveriges befolkning och anspråken på jorden stegras utöver dess bärkraft kommer varje nyfött barn inte bara i fattigländer utan också i det relativa välståndets länder att drabbas. Allt problem som vi endast genom samlade globala ansträngningar kan ha någon chans att komma till rätta med.
En del problem tacklas bäst på kontinental nivå eller inom storregioner. I Europa, denna utväxt på den euroasiska landmassan, sänder ett 40-tal länder ogenerat försurande svavel och andra miljöfientliga substanser till varandra via luftens strömmar och markens floder. Hr ska man få bukt med denna anarki annat än genom målinriktade ansträngningar inom ramen för en europeisk gemenskap? Vi är ju alla idag medborgare i Europas Förorenade Stater!
När berlinmuren höggs ner till souvenirer och järnridån klipptes upp blottades en skrämmande misär i öst: smutsande industrier, förgiftade floder, ekologiska katastrofområden icke lämpade för mänsklig bosättning. Vännen Alexej Jablokov har gastkramande skildrat denna bisarra verkligheten med dess stundom tidsinställda miljöbomber. Den amerikanske vicepresidenten Al Gore har lagt fram en skiss till en miljöns marshallplan. För en europeisk gemenskap – i ordets verkliga mening – borde det vara en väldig och solidarisk uppfordran att hjälpa östländerna ur ett ekonomiskt och ekologiskt bakvatten.
Där finns en uppfordran till oss att medverka.
Så sammankopplat som allt är med allt måste, tror jag, det globala perspektivet finnas med i det lokala handlandet, ja ytterst i den personliga livsföringen. Hur kan vi med bevarad självrespekt motståndslöst finna oss i att vissa krafter utarmar vår närmiljö med dess skönhet och rikedom på livsformer? Borde vi inte också som individer ständigt ha för ögonen att handlingar som kan förefalla harmlösa när de är individuella kan få enormt destruktiva effekter när de adderas till varandra?
Medan lommen drar sin silverplog över skogssjön (och jag frågar mig: hur länge till?) och koltrasten övar på sin tolvtonsskala (hur länge till?) tycks mig det krav som ställs på mig och mina medvandrare så enkelt och självklart. Att ställa in det egna handlandet i ett av vårdslöshet eller snikenhet fördärvar vad som är för alla gemensamt: vatten, mark och luft. Att inte låta sig bakbindas av motstånd utan puffa på i den riktning men efter bästa övertygelse funnit vara den riktiga.
Så enkelt – om möjligen därför också så svårt!”
-Rolf Edberg, 1993