“Morgon i fjället, nytvagen och sollyst. Vi vilar på lavgrå stenar, vid vatten där vi finner ro. Vattnet är överallt, mellan stenarna, över blanka skållor, under tuvor och mosstussar. Det sirplar och pryttlar, risslar och morlar. Det kommer från marken, från gårdagens regn, och från Visbreen. Det spelar i tusen och en rännilar och småvirvlar, som samlar sig i Visa längre ner i dalen för att genom Bövran och Gudbrandsdalslågen söka sig vidare mot Skagerack. Alla de glittrande molekylerna når väl inte dit.
Några ska snart lyftas av solen igen för att så småningom komma tillbaka i nytt dugg och stril. Några ska göra sin tjänst i en laxörings eller en strandasps ämnesomsättning. Några ska kanske försvinna genom en kraftverkstunnel för att låna människan en del av sin energi.
Vi startade i ottan. Fjällets morgon är rapp, och man måste vara tidigt uppe om man vill känna den. I gryningen sprider sig en ockratonad färg längs fjällsluttningarna i väster. Den flyter neråt med skönjbar fart och skjuter skuggorna framför sig. Plötsligt står fjällen där svalt gråbruna, silverstrimmade av hängande bäckar. Uppe kring kammarna, där himlen tar vid, verkar luften självlysande och nere i dalen där man går glittrar det från myriader droppar på blad och strån. Men på östsidan står fjällen ännu mörka och väntar
att jorden ska vrida sig ytterligare ett par grader så att solen slipper till. Där över en svart gryta hänger “…och solvinden spelar…”
Spitrafallet, fritt svävande över det hål det själv en gång mejslat ut. Ibland grips det av en vindil och kastas tvärs över grytan, så att vattnet igen stiger uppåt som ett moln över fjällryggen. Men Spitra får ändå några skopor vatten att sända med Visa ner till
havet. Och nu ligger vi här i en rundlig morgonrast bland några stenblock på en av dessa fläckar, där en älv blir till. Vandringskamraten fyller sig med fjäll. Men han är också praktisk och vet vad det sprittande fjällvattnet kan användas till: ett kaffekok och en avrivning.
Över oss solen. Man tycker sig riktigt känna hur den samspelar med fjället och bräen och det allestädes närvarande vattnet. Det är ju också så, fast i en omfattning och komplexitet, som mina sinnen ej kan uppleva. Jag vet ändå, att solen inte är det avgränsade glödande klot, som ögat uppfattar. Dess gashölje sträcker sig långt utanför den skönjbara cirkeln och förtunnas tills det omärkbart uppgår i rymden. Och ur de titaniska eruptionerna och våldsamma magnetiska stormarna i solen slungas ständigt snabba partiklar ut i rymdhavet. Endast en försvinnande bråkdel av dem kan nå den lilla rest av det ursprungliga gasmolnet, som vi kallar Tellus. Men solvinden för dock varje sekund till oss halvtannat ton solmateria, mest vätekärnor. Fem miljoner ton kosmisk materia fångar vi på så sätt årligen in från solvinden. Det kommer visserligen vår jord att växa med bara en tusendels gram per kvadratcentimeter på tusen år. Men i det kosmiska samspelet är det gott om tid. På tre miljarder år kommer ändå så mycket väte in från rymden att det förenat med syre skulle räcka till att fylla alla oceanerna.”
-Rolf Edberg (”Spillran av ett moln”, 1966)