Edbergstiftelsen genomförde den 30 maj 2006 en så kallad edbergdialog om miljöinformation. Stiftelsen definierar en edbergdialog som ett konstruktivt samtal mellan en mindre grupp människor från olika intresseområden. Edbergdialogen genomfördes som en process där konkreta steg avhandlades med målet att gruppen skulle nå någon form av konsensus i de olika stegen. Edbergdialogen är mer än ett samtal; vår förhoppning är att en grupp kompetenta och driftiga personer med mycket och olika former av erfarenhet, ska kunna peka på en konkret väg framåt.
Utgångspunkten för dialogen var att det idag finns tillgång till så mycket information om hållbar utveckling (lokalt, nationellt, internationellt), men att ”miljöproblemen” trots det tycks skena utom kontroll. Därför finns behov att ställa frågorna:
- har vi fel information?
- når informationen inte ”rätt” mottagare?
- vem har ansvar för informationens innehåll och informationens spridning?
- var ligger svagheterna i kunskapsförmedling och informationskontroll?
- hur kan en framtida arena för information om hållbar utveckling se ut?
Vi konstaterar att en ‘grundbult’ för att klara de utmaningar som inriktningen mot en hållbar utveckling kräver är att medborgare- och konsumenter får tillgång till relevant kunskap och kan stimuleras till ett engagemang för frågorna. Alltför mycket av dagens information cirkulerar inom etablerade strukturer och system (politik-myndigheter-stora företag) och når inte ut till människorna. Därför skapas inte heller de opinionsmässiga förutsättningarna för en förändring.
Det ”gröna folkhemmet” kan inte byggas utan kunskap och engagemang. Vi tror rätten till information är avgörande – en demokratisk rättighet och en förutsättning för medborgarnas medverkan och engagemang. Tidigare försök (i Sverige och så vitt vi ser också internationellt) har inneburit stora satsningar på institutionella uppbyggnader som inte givit resultat (avsaknad av kontakt) med folkflertalet.
Vi tror inte ”myndigheter” kan skapa och stå för den information och den dialog som krävs. Vi möjligheten att skapa ett oberoende informationsinstitut – en arena – som inte primärt ska skyffla information från en punkt till en annan utan arbeta med analys-syntes-information, samt utnyttja alla nya informationsvägar för att nå människor i vardagen (hemmet, arbetet, skolan).
Edbergdialogens deltagare samlade en mycket bred kompetens och kontaktyta i samhället. Det stod mycket tidigt klart att gruppen samfällt menade att dagens informationsutbyte mellan forskning-beslutsfattare-allmänhet inte fungerade på ett tillfredsställande sätt. En av de närvarande forskarna konstaterade:
”Min forskning är centrerad kring miljömålsadministrationen, men genom att studera administrationen blir det tydligt att kommunikationen mellan olika grupper som tjänstemän, forskare, näringsidkare och medborgare generellt är något som behöver utvecklas och studeras mycket mer för att hitta nya vägar. Idag är det stort fokus på att integrering och dialog är grundläggande för miljö- och hållbarhetsfrågor. Det som saknas till en del är metoder och vägar för hur denna dialog och integrering ska gå till. Vad är det vi behöver kommunicera, vem ska prioritera vad som ska kommuniceras när osäkerheten kring miljöfrågors ursprung och tolkning av exempelvis forskningsresultat är betydande? Vad blir incitamenten för att en bred allmänhet ska engagera sig? Exempelvis är de svenska nationella miljömålen enhälligt beslutade av riksdagen, men hur många svenska medborgare känner till dem? De är ”allas ansvar”, frågan är bara hur vi kommer vidare.”
En av de andra forskara menade:
”Hur kan vi kommunicera osäkerheter, risk och komplexitet? Det finns två modeller: 1) separation av expert-arena, beslutsfattar-arena och praktiker-arena; 2) integration av arenorna (leder till delvis nya roller i miljöarbetet och troligen till ökat deltagande – och engagemang? – från olika aktörer).”
En tredje deltagare, som sysslat med miljöutbildningen i skolorna i landet konstaterade:
“Sen tror jag oxå att informationen behöver vara mer preciserad när det gäller syfte, innehåll och målgrupp. Information om hållbar utveckling i stort riktad till alla blir inte intressant för någon.”
En annan konklusion i gruppen var att det saknades en trovärdig och samlande kraft på informationsområdet. Många frågor är så infekterade och olika parter blir snabbt kombattanter i en kamp om mediautrymme och faktatolkning. Det rådde också en stark uppfattning att edbergstiftelsen skulle kunna bli en sådan samlande instans för trovärdig miljöinformation.
En representant för näringslivet konstaterade:
”Tillit: det behövs avsändare som inte kan misstänkliggöras för att ha olika särintressen. Folk är rädda att bli lurade och vågar inte tro på något alls. Forskarna når inte ut med sina budskap. De är inga PR-människor. Behövs arena för detta.
Problemen kan lösas genom att vi skapar en oberoende arena som blir en naturlig portal för miljöinformation. Där möts forskare, skolan, företagare, politiker, “vanligt folk”, för att hämta kunskap och information och för att utbyta tankar vid seminarier etc. Det ska vara den självklara mötesplatsen för den som vill veta mer om miljöfrågor. Det ska vara öppet för alla. Finansieringen och uppbyggnaden måste ske tillsammans med näringslivet för att de ska känna sig delaktiga. Och det behövs många PR-kunniga personer. Möjligheter och visioner ska vara ledande, utifrån de problem vi har, så att folk kan känna hopp och inte enbart förtvivlan, som det lätt blir när man ser alla miljöproblem. Lösningar är mycket roligare. Uppfinningar och miljöteknik ska också gå att hitta här.”